Han sitter på sängkanten och är alldeles vanlig.
Hon är också alldeles vanlig, om man bortser från de osynliga ärren som täcker hela hennes kropp.
Om man bortser från att hon är vansinnigt rädd för honom, för alla.
Kan inte komma ifrån rädslan, fast  hans ögon är trygga, fast han fått hennes förtroende.
Ett förtroende som väntar på att svikas.
Hon stirrar på hans leende läppar och undrar när leendet ska brista ut till ett hånskratt.
Sitter och väntar på att allt ska gå sönder och att hon ska tvingas börja om på nytt med sprutor, tabletter och remmar som spänner fast.
Det är lättare att få ett återfall än att gå ut ur detta.
Ibland anar hon suget djupt innuti, det mörka växandet som långsamt sprider sig.
Det är tomheten, deprissionen som smyger sin snara kring hennes hals.