Det finns ett avstånd mellan oss.
Ett avstånd som blir större och större.
Ett snedsteg och vänskapen var helt som bortblåst, den har aldrig funnits.
Vi har aldrig funnits.
Det var bara lek och ingen brydde sig riktigt om vad som pågick.
Vi gjorde det vi kände för och det blev som det blev.
Men nu ska vi inte vara för negativa, en liten gnutta hopp finns alltid kvar.
Men jag saknar nätterna och stunderna med dig, ditt sätt att se på mig och alla samtal som jag fick.
Jag skulle kunna ta upp telefonen och ringa dig, men det är jag för stolt för.
Iställer ligger jag där och hoppas på att du ska ringa.
Min stolthet kommer att förstöra allting.