Det fanns en tid då jag behövde dig, iofs så har jag aldrig slutat behöva dig. Men jag behöver inte din värme, ditt leende eller dina skratt. Allt jag behöver är din närvaro. Ditt bevis på att du aldrig skulle försvinna. Om vi tänker tillbaka och minns, minns dom stunder som alltid kommer finnas kvar. Det finns ju en del som man kan prata om. Men när gick allting käpprätt åt helvete ? Någonstas på vägen mötte vi på ett hinder tillsammans men det som blev problemet var att vi inte klarade av att ta oss över det. Vi försökte aldrig ens. Det var inte värt den tiden det skulle ta, vi lät det rinna ut i sanden istället. Gången efter som vi verkligen försökte få det tillbaka till det vanliga igen gick det sämre än vad vi förväntat oss. Men en sak är säker, jag slutade aldrig behöva dig.

Jag behöver dig lika mycket som jag behöver luften för att andas.