Jag kommer så väl ihåg den där natten.
Du kom hem dyngrak som så många gånger förut, vilket jag började vänja mig med vid 6 års ålder.
Det första jag hörde när du satte din fot innanför dörren var " helvete va trångt det är här ", du skulle nog ta av dig skorna och gå ut ur tvättstugan för att sedan ta dig vidare in till köket där det fanns mer att fylla på ditt vätskeförråd med.
Jag slumrade till i säkert 15 minuter för att jag trodde den kvällen skulle bli en lugn kväll som de senaste hade varit, men oj vad fel jag hade.

Du har alltid sagt till mig att jag ska tänka mig för. " Karin, tänk på hur du uppför dig ", " Karin tänk på vad du gör ".
Men du förstår inte pappa.
Dina problem går i arv, som de gjorde från dina föräldrar till dig.

Du hoppas att jag ska lyckas, bli någonting stort och göra dig stolt.
Kan du inte bara sänka dina förväntningar och älska mig som den jag är?
Precis som jag många gånger förut har jag vaknat upp av att jag hatar dig mer än allt annat på jorden men som sedan alltid slutar med att jag sitter där, brevid dig.
Oftast så får jag den där välbehövda kramen eller klappen på kinden som jag så sällan får av dig.

Och vet du en sak pappa, jag är så jävla stolt över dig.
Jag förstår inte hur du kan vara så stark alla gånger men du ska veta en sak.
Min stolthet och mitt mod som jag ärvt av dig kommer att ta mig långt, precis dit jag vill.

Om jag ändå kunde säga det till ditt ansikte, till dina öron.