April,  året var 2007.
Första gången du kom för att hälsa på mig och ingen annan.
Jag minns hur du var när jag mötte dig, pissfull.
Du gav mig en kram och ditt leende.
Sen gick vi hem, du lekte med mitt hår, kollade mig rakt in i ögonen och sa
" Du är en av de få som vet så pass mycket om mig som du nu gör och jag hoppas att det alltid kommer att vara så. "
Januari, året är 2009.
Vi finns inte längre.
Inte ett enda spår har vi lämnat efter oss som är synligt för allmänheten.
Och lika glad borde jag vara för det, men nej.
Jag saknar våra stunder vi haft under åren.